wonderfulandloved

Ibland känns det sååååååå trist! rent ut sagt att laga mat. Samma gamla vanliga ni vet.
Lasagne, köttfärssås, stuvade makaroner osv. i en evighet. Svensk husmanskost i alla ära, mat jag vuxit upp med och älskar. Men ibland blir jag bara less. Less, less, less.
Om ni träffat mig för några år sedan, då jag knappt var intresserad av att laga mat överhuvudtaget, mestadels på grund av att jag är kräsen när det kommer till mat. Och då menar jag verkligen KRÄSEN. Inte var det mycket mat man vågade prova på, nej nej. Bara det gamla invanda och inget nytt där det kunde finnas något "äckligt" i.

Numera vågar jag mera, jag äter mat jag aldrig skulle tänkt tanken att smaka på. Och jag gillar det! :-)
Det finns fortfarande lite gamla hjärnspöken, men jag försöker så gott det går att bli av med dem.
Jag provar nya recept, vissa tillagar jag till punkt och pricka medan andra gör jag ändringar efter eget tycke och smak. Jag gör försök att hitta lämpliga substitut som passar mig bättre. Svårt att lära en gammal hund att sitta som man brukar säga. Det viktigaste är återigen att man iallafall försöker. Friskt vågat, hälften vunnet. Sedan jag träffade min sambo har jag exempelvis börjat äta pizza. Det var något jag verkligen avskydde som liten, jag kunde inte ens med lukten. Jag höll på att avlida varenda gång. Men att jag vågat och velat mycket på senaste året, beror nog mestadels på att jag inte känt den press jag hade på mig som liten. Då skulle man äta allting och åt man inte var den bistra sanningen att man fick vara utan mat.

Min mammas ledord i matfrågan var "Tugga, svälj och gå sen på toa och spy." Bara hon slapp höra klagomål på maten. Detta kan mycket väl bero på att min mor tog mycket saker för personligt, mer än vad hon borde gjort iallafall. Även om man förklarade att det faktiskt inte var hennes matlagning det var fel på, utan att man inte åt maten oavsett vars eller vem som serverade den så fortsatte hon med sin "regim". I dagsläget kan jag titta tillbaka och förstå vilka fel hon gjorde och varför, men det var inte lätt när man var mindre och inte hade någon talan i saken. Att allting faktiskt inte var mitt fel utan kanske berodde på att man hade en mor som inte mådde helt bra. Pappa tyckte mest bara synd om en, han visste alltför väl vad det innebär att gå hungrig. Han har själv vuxit upp enbart på smörgås p.g.a att min farmor inte ville laga mat. Hemskt, men sant.
Jag ser att jag gått vidare från den delen av mitt liv och att jag har utvecklats som person. Det enda jag önskar är att min mor kunde ha gjort saker och ting annorlunda.