wonderfulandloved

Ibland känns det sååååååå trist! rent ut sagt att laga mat. Samma gamla vanliga ni vet.
Lasagne, köttfärssås, stuvade makaroner osv. i en evighet. Svensk husmanskost i alla ära, mat jag vuxit upp med och älskar. Men ibland blir jag bara less. Less, less, less.
Om ni träffat mig för några år sedan, då jag knappt var intresserad av att laga mat överhuvudtaget, mestadels på grund av att jag är kräsen när det kommer till mat. Och då menar jag verkligen KRÄSEN. Inte var det mycket mat man vågade prova på, nej nej. Bara det gamla invanda och inget nytt där det kunde finnas något "äckligt" i.

Numera vågar jag mera, jag äter mat jag aldrig skulle tänkt tanken att smaka på. Och jag gillar det! :-)
Det finns fortfarande lite gamla hjärnspöken, men jag försöker så gott det går att bli av med dem.
Jag provar nya recept, vissa tillagar jag till punkt och pricka medan andra gör jag ändringar efter eget tycke och smak. Jag gör försök att hitta lämpliga substitut som passar mig bättre. Svårt att lära en gammal hund att sitta som man brukar säga. Det viktigaste är återigen att man iallafall försöker. Friskt vågat, hälften vunnet. Sedan jag träffade min sambo har jag exempelvis börjat äta pizza. Det var något jag verkligen avskydde som liten, jag kunde inte ens med lukten. Jag höll på att avlida varenda gång. Men att jag vågat och velat mycket på senaste året, beror nog mestadels på att jag inte känt den press jag hade på mig som liten. Då skulle man äta allting och åt man inte var den bistra sanningen att man fick vara utan mat.

Min mammas ledord i matfrågan var "Tugga, svälj och gå sen på toa och spy." Bara hon slapp höra klagomål på maten. Detta kan mycket väl bero på att min mor tog mycket saker för personligt, mer än vad hon borde gjort iallafall. Även om man förklarade att det faktiskt inte var hennes matlagning det var fel på, utan att man inte åt maten oavsett vars eller vem som serverade den så fortsatte hon med sin "regim". I dagsläget kan jag titta tillbaka och förstå vilka fel hon gjorde och varför, men det var inte lätt när man var mindre och inte hade någon talan i saken. Att allting faktiskt inte var mitt fel utan kanske berodde på att man hade en mor som inte mådde helt bra. Pappa tyckte mest bara synd om en, han visste alltför väl vad det innebär att gå hungrig. Han har själv vuxit upp enbart på smörgås p.g.a att min farmor inte ville laga mat. Hemskt, men sant.
Jag ser att jag gått vidare från den delen av mitt liv och att jag har utvecklats som person. Det enda jag önskar är att min mor kunde ha gjort saker och ting annorlunda.

Jag har kollat på ett program om barn som bantar osv. Helt sjukt hur vuxenvärlden kan påverka små barn och att det finns vissa vuxna som ber sina barn att banta.
Jag har själv varit i det träsket, med en mor som tyckte jag skulle banta rent ut sagt när jag var runt 13 år gammal. Fortfarande så är jag inte "normal"viktigt för min längd, men det bryr jag mig föga om. Jag kan arbeta och vara aktiv, det jag anser är viktigt i dagens läge.
Nackdelen är svårigheten att hitta kläder och framför allt byxor. Men nuförtiden är jag medveten om var de har byxor i bättre strl ex. Lindex. För att slippa knalla in på en affär, ta byxor i rätt strl, gå in i hytten och bara få upp dem till låren. Jag minns ett tillfälle då jag t.o.m grät i provhytten för att det kändes så pass jobbigt.

Jag är medveten om mitt sockerberoende. Säkerligen skulle jag minska i vikt om jag slutade äta den mängd socker jag gör. Det är svårt att sluta, men jag försöker. Det är inte lika intressant att äta upp två chokladkakor en fredagkväll som det var för några år sedan. Att tänka att man inte ska åka in på macken innan man åker och jobbar för att få en chokladbit och samma när man kommer hem.
Man måste börja i tanken för att komma någonstans. Det du inte förberett dig för i tanken, kan du inte omsätta i praktiken. Jag kämpar. Jag vill. Jag ska uppnå mitt mål.

Jag och sambon har börjat promenera minst 40 min varje kväll. Tills kylan slog in. Jag vet, jag vet. Men lite vek måste man få vara, tack och lov att jag arbetar nu. Jag har haft en tanke att ha med mig stegräknaren på arbetet för att se hur mycket jag egentligen går där på två arbetspass. Min tanke säger mig att det borde vara likvärdigt minst med våra promenader. Jag känner även att jag borde börja simma några gånger i veckan.
Det är skonsam träning och samtidigt väldigt avslappnande. Trots allt är det några år sedan jag simmade sist, jag måste bara överkomma min noja att visa mig inför andra i bikini. Ett litet hjärnspöke som jag har.
Särskilt när man är i simhallen här hemma, en liten by som ni kanske gissat er till. Jag hade inga bekymmer öht när vi var och badade på relaxen inne i Boden. Hjärnspöken som sagt.

Jag kanske inte borde vara vaken just nu, ska upp 05.30 och börjar jobba kl 06.00 till ca 09.00.
Och sen ett eftermiddagspass 15.00 - 18.00.

Men jag saknar min älskling så mycket just nu. En kompis sa till mig att arbetsveckan känns som en hel månad och ledigveckan känns som några sekunder. Och det kan faktiskt stämma.
Jag undrar hur jag skulle orka med om David får jobb i Kiruna? Just nu har han bara arbetspraktik där iom att han gått på YA och utbildat sig till maskinförare.
Men så länge jag har jobb kommer det nog att gå bra, då får man tänka på annat istället för att han är borta. Som att blogga exempelvis. Att blogga lika mycket som jag gjort nu den senaste dagen har nog inte inträffat på år.
Kanske jag lyckas hålla liv i bloggen denna gång? :)

Min älskling i somras när vi besökte Rödbergsfortet.

Vad gör man när man heter Jennie och är uttråkad?
Man plockar fram ett gäng kanelbullar från frysen, tinar och äter. Huja, vilken tur att jag börjar jobba igen.. och att kanelbullarna kommer ta slut så småningom. Jag lär ju börja rulla fram annars.
Men vad ska man annars roa sig med en onsdagnatt?

Hunden ligger i soffan bredvid och sover, katterna härjar runt och jag är ensam med mina tankar.
Fast just nu cirkulerar de mest kring flytten, hur jag ska packa och vad jag ska ta med mig till Harads på fredag.
Lite trist är att jag kanske blir singel igen. Sambon, som jobbar på annan ort varannan vecka, vill inte flytta till Harads p.g.a att han inte känner någon där och att det tar sådan tid att lära känna folk. Suck, jag blir less.
Vad ska man svara när han säger så? Han tycker vi ska ha distansförhållande igen, som vi hade när först träffades. Men då var situationen helt annorlunda mot för vad den är nu, jag hade inte den skara med djur som jag äger för närvarande. Och jag har sagt att jag inte orkar med ett sådant förhållande. :/
Jag får avvakta och se vars det barkar, vi har ju trots allt ett förhållande på 3 år bakom oss. Men samtidigt borde jag väl börja fundera om vi ska ta det vidare, det är ju många plan vi inte funkar på och han stör sig oerhört mycket på det faktum att jag inte vill ha barn med honom. Trots att jag förklarat varför jag inte vill; man ska inte skaffa barn med någon som inte ens kan ta hand om sig själv. Hur sjutton ska han då kunna ta hand om ett barn?
Man börjar ju fundera lite, och för det andra så är jag enligt mig själv för ung för barn. Och tidsmässigt passar det inte in heller, med att jag håller på och ska försöka ha tävlingshästar osv.

Men den som lever får se, jag har överlevt som singel tidigare och lär göra det igen om det skulle bli så. :-)
Ha det!

Det är något jag grubblat på länge, hur man egentligen har orken att hela tiden lägga sig i vad någon gör och inte gör. Jag menar, finns det inte något vettigare att lägga ner energi på? T.ex. sig själv?
Jag har det lite struligt på en plats där jag tillbringar mycket tid, vissa personer där ska hela tiden påpeka och lägga sig i allt jag gör. Trots att det egentligen inte har något som helst med dem att göra och inte påverkar dem på något sätt.. bortsett från att det tydligen retar gallfeber på dem.
Jag kan säga att vid det här laget är jag kräkless. Riktigt less. Jag hoppas på jobb på annan ort så jag får möjlighet att sticka härifrån, eftersom att en konfrontation inte är möjlig i dagsläget och att det tjänar föga till. De är så fast i sina åsikter att det finns bara en väg och det är deras väg.

Själv orkar jag inte reflektera över vad andra människor hela tiden sysselsätter sig med, och inte ens de i min direkta omgivning. Jag har fullt upp med det jag gör. Leta jobb, försöka få fason på hästarna och hunden osv.
Visst, jag tycker att det kan vara kul ibland att berätta för någon vän vad som försegår ikring mig, hur idiotiskt jag tycker det hela är.. men inte såpass att jag delger mina åsikter till personen ifråga som det gäller. Det som de väljer att göra är deras val, jag är glad att jag får garva om (i mitt huvud) det är något jag tycker är helt galet.
Det ska mycket till innan jag väljer att öppna min mun och tala om precis vad jag tycker på detta bygge, men det har sina orsaker. I annat fall så har jag absolut inga problem att tala fritt och låta folk veta precis vad som händer i mitt huvud.

Men det är väl som man säger, det man inte förstår det får man helt enkelt lämna.
Det är föga vits för mig att grunna på varför de gör som de gör, jag får helt enkelt låta dem hållas. Bara nicka, le och sen göra som jag själv känner för. När allt kommer omkring, så är jag trots allt en vuxen människa och fri att bestämma alldeles själv och fullt kapabel att fatta egna beslut. Sådeså!
I slutändan är det de som kommer få stå till svars för sina handlingar och inte jag.

Vi hade en intressant diskussion på jobbet idag. Det började med jämställdhet och jag talar om hur långt vi i Sverige har kommit i den frågan (även om vi har en bra bit kvar) jämfört med andra länder.
Att det fortfarande är tämligen nyligt som kvinnan huserade hemma, tog hand om barn och hushåll medan mannen arbetade. Min kollega tyckte att vi fortfarande borde ha det så eftersom att kvinnor har bättre hand med barn. Va? Vad är det som säger att kvinnor handskas bättre med barn frågade jag?
Ja, det sitter i våra gener sa han. Jag blir less när jag hör sådana åsikter och påpekade dessutom att ska vi vända oss till djurens värld så finns det djurslag där hanen har hand om ungarna, och inte honan som de flesta ser som "normen".
Jag är definitivt ingen ultra-radikal när det gäller jämställdhetsfrågor, men irritationen stiger när jag möter personer som anser att kvinnans plats är hemma och ingen annanstans.

Jag är uppfostrad i en familj där jag och mina syskon varit jämställda. Det har aldrig varit skillnad på mig och min syster jämfört med min bror. Vi har haft samma uppgifter hemma oavsett.
Jag lever med en sambo som är uppfostrad på ett vis som föreskriver att tjejerna skulle göra allt arbete inomhus och killarna det "hårda" arbetet utomhus. För mig är det nästan så långt bort man bara kan komma.
Jag blir helt förbluffad, särskilt över att min sambo fortfarande "lever" i denna värld och ibland tror att han ska komma undan med vissa saker hemma. Det är nu jag ska nämna att jag också är uppfostrad att tala för min sak och stå på mig, och så låter vi det vara svar för vad som kan inträffa. ;-)

Men återigen, vad är det som säger att jag som kvinna har bättre hand med barn?
Ta mig som exempel. De flesta andra tjejer i min ålder när jag gick på t.ex. högstadiet blev helt saliga över ett spädbarn eller en baby. Jag var helt nollställd. Och jag är till viss del fortfarande det.
Jag kan erkänna att barn kan vara gulliga, oftast när de uppnått en ålder av minst 5 år. Men innan det, att sammanföra mig med en baby/ett spädbarn det är ungefär som att hälla vatten på en gås. Om det finns naturligt i mig, borde det inte ha börjat pocka på uppmärksamhet nu? Eller?
Och nu kan jag återigen ta sambon som exempel. Han har flertalet vuxna syskon med barn som han bytt blöja på t.ex. och han om någon kan verkligen se det gulliga i ett litet barn. Är detta isådanafall något onaturligt för honom, då det ses som ett typiskt kvinnligt drag att kunna "handskas" med barn så att säga? Jag bara undrar.

Det jag mestadels (om än via en något skruvad väg) vill ha sagt är att jag står för jämlikhet mellan könen.
Lika för lika. Det jag har ska också en man ha rätt till och vice versa. Det säger det sunda förnuftet.
Jag anser inte att en karl ska ha mer betalt för att han utför ett arbete som i flera år ansetts "kvinnligt", lika lite som jag anser att jag ska ha mer betalt för ett jobb som anses "manligt" även om det sällan sker i den riktningen. It's often the other way around I'm afraid. För att avsluta det hela kan jag säga att jag är stolt över att vara svensk. Vi har ett land som kommit långt i många frågor, dock har vi en bit kvar i jämställdhetsfrågan.. men det skulle väl vara fan om vi inte kommer ändå i mål? :-)