wonderfulandloved

Föreställ er en rätt så alldaglig tjej i de yngre tonåren. Den här tjejen har blont hår, blå ögon och glasögon, klär sig normalt. Dock inte helt efter modets regler och krav, men alltid hel och ren. Hon är lugn och snäll, tyst men kan säga ifrån om situationen kräver det.
I skolan är hon duktig och sköter sig själv, lyssnar på läraren och följer med på lektionerna. Hon går i en klass med tretton killar och tre tjejer, hon är en av dem. I klassen är hon ingen särskild, hon har aldrig velat utmärka sig på något sätt. Hon är bara en del av periferin. Ingen som direkt umgås med henne, hon flyter mest bara runt på raster. Alltid vald sist på idrotten och utskrattad om hon skulle utmärka sig på något vis.

Den jag försökt beskriva är jag själv, om ni inte redan gissat det. Jag under min högstadietid, fast det kan ligga gärna omfatta hela grundskolan. Innerst inne har jag alltid vetat att jag ser helt okej ut, det gör jag än idag.
Livet ställer mig fortfarande i situationer där jag börjar tvivla, där den där tjejen kommer fram igen. Hon som alltid fick höra att hon var ful, hon som aldrig hade pojkvän eller som någon kille intresserade sig för. Jag var den som man drev med, som man lurade när man lyckats lista ut vem jag tyckte om. De fick honom att spela med, låtsas att han också tyckte om mig. Bara för att jävlas. Det har verkligen satt sina spår.
Om man får höra något konstant kommer man tillslut att tro att det är sanning. Eftersom det är det enda man tar in. Jag fick höra att jag var ful tillräckligt mycket att jag tillslut trodde på det. Självklart måste det vara sant, alla säger ju det?

Jag vet av egen erfarenhet att barn är grymma. Och det där man brukar säga att "ord är som spikar, lätta att slå in men svåra att dra ut"? Det stämmer alltför väl.
Min mamma brukade också säga att "Ord sårar mer än slag.". Det finns stunder i mitt liv då jag önskar att jag fick de där slagen istället. Ibland önskar jag även att mina 9 år i grundskolan kunde försvinna. Bara för att det var en sån jobbig tid i mitt liv. Den konstanta ensamheten, att vara utan vänner. Att alltid sitta hemma på kvällar och helger. Tvn var mer en vän till mig än någon människa.
Fast när jag ser tillbaka på allt idag, vet jag mycket väl att jag iallafall lärt mig något utav det hela. Hur jag ska behandla andra människor och vad jag själv värderar som värdefullt. Att mitt utseende är inte allt, utan att man ska se till helheten. Jag försöker att inte vara snar att döma, eftersom att jag själv vet hur det kan vara att bli dömd på förhand. Att bli utpekad som någon som inte stämmer in i stilmallen för hur man ska vara eller hur man ska se ut.